Erik Larsson

Erik Larsson, Uppsala, har avlidit i en ålder av 70 år. Erik Larsson kom från Lockne socken i Jämtland. Efter studentexamen i Östersund kom Erik till Uppsala för att studera till läkare 1967. Direkt efter läkarexamen började Erik sitt arbete som läkare och forskare på Patologen i Uppsala. Erik blev tidigt en central gestalt på Patologen genom sitt enorma intresse och kunnande inom patologins olika områden.

Erik kom tidigt att intressera sig för sambanden mellan virus och cancer. Han hade ett alldeles speciellt fokus på s.k. endogena retrovirus och blev en virtuos inom detta område. Vi minns alla hur Erik ofta kom förbi och ville diskutera någon ny vetenskaplig artikel som länkade endogena retrovirus till alla möjliga olika sjukdomstillstånd. Som forskare hade Erik en nyfikenhet och vetgirighet som man omedelbart smittades av i de många livliga vetenskapliga diskussioner som han gärna deltog i. Många är vi som minns patologens Gysinge-möten, där analyser av forskningsfrontens upptäckter blandades med kliniska frågeställningar och social samvaro, allt med syfte att förstå sjukdomars uppkomst, speciellt cancer, och att skapa en bättre patologi för framtiden. Att väva samman grundforskning och klinisk forskning var också något som karakteriserade Eriks tid som vetenskaplig sekreterare i Patologföreningen.

Erik var också en passionerad och mycket kunnig klinisk patolog och han blev utnämnd som professor i Trondheim, men han återvände snart till Uppsala. Hans huvudområde var njur- och transplantationspatologi men hans stora erfarenhet och vidsynta kunskap täckte in all form av mikroskopisk diagnostik. Att sitta tillsammans med Erik vid ett dubbelmikroskop och höra hans tolkningar av den mikroskopiska världen var fascinerande och lärorikt för oss alla. Erik tyckte om att dela med sig av sina kunskaper och var under många år en mycket uppskattad föreläsare och studierektor för Uppsalas medicinarstudenter under patologikursen, hans uppväxt och person gjorde att han såg något gott i alla, vänlighet var en stor del av hans väsen.

Erik Larsson älskade sitt arbete och spenderade mycket av sin tid på patologen. Sent på vardagskvällar och på helger kunde man som oftast hitta Erik på jobbet, bakom sitt mikroskop eller sittande vid sin dator. Erik hade också en alldeles unik social förmåga. Vi vet ingen som kände och var vän med så många människor. Hur han kom ihåg alla namn och förhållanden mellan olika forskare, läkare och andra vänner är svårbegripligt. Det fanns alltid någon historia att berätta.

Den olycksaliga pensioneringen för tre år sedan sammanföll tyvärr också med att Eriks hälsa började vackla. Erik Larsson lämnar efter sig ett stort tomrum och saknaden blir stor. Vi har förlorat en kär vän och kollega som fungerade som det kitt som höll Patologen i Uppsala samman under många år.

Fredrik Pontén, Jonas Bergh, Christer Busch, Christer Sundström, Per Westermark och Helena Olofsson, för kollegor och vänner.